Samtidigt förstod den rationella delen av mig att jag fått en chock och jag kom att tänka på EFT. Storgråtande började jag knacka medan jag körde vidare:
- Fastän jag känner ångest…
- Fastän jag bevittnat den otäcka olyckan…
- Fastän jag fått en chock…
- Fastän det var så otäckt att se honom fastklämd…
- Fastän det var så otäckt med allt blod…

Efter ca 5 minuters knackande kände jag mig lugnare och ångesten hade minskat betydligt men i stället kom en enorm sorg över mig. Jag fortsatte knacka på:
- Fastän jag känner sorg…
- Fastän jag så gärna hade velat hjälpa honom…
- Fastän jag inte kunde hjälpa honom…
- Fastän jag inte stannade…
-
Fastän han såg så ung ut…

Efter ytterligare 5-10 minuters bilfärd och knackande var jag framme vid mitt mål.
Jag satt kvar i bilen ca 15 minuter och knackade på alla känslor och aspekter som dök upp. Sedan kände jag mig mogen att gå in i huset och kunde då berätta för dem jag besökte om olyckan utan att känna ångest, sorg eller rädsla.
Naturligtvis kände jag fortfarande empati för motorcyklisten och undrade hur det gått för honom. Jag kunde därefter tänka på olyckan utan att känna mig obehagligt berörd.

En tid senare passerade jag olycksplatsen på nytt och då kände jag plötsligt en svag släng av ångest igen, varpå jag knackade några EFT-rundor tills känslan försvann helt. Efter det har jag aldrig känt något obehag när jag passerat platsen.

Jag är så glad för att jag lärt mig EFT och för att jag kom på att använda det så snabbt.
Oj så mycket bekymmer jag annars hade kunnat få med detta trauma.

Ann Rosenqvist Atterbom
mars 2008

Copyright © 2015. Balanspunkten. All Rights Reserved.