Vid ett vetenskapligt provokationstest som mätte tre icke viljestyrda kroppsfunktioner, påvisades en massiv störning av kroppens biologiska system redan efter 6 minuter. 

Av Ann Rosenqvist Atterbom 

I oktober 2007 deltog jag i en vetenskaplig studie och genomgick ett test för elöverkänslighet vid den Tyska kliniken Umweltphysikalische Messungen GbR, som drivs av Dr Lebrecht von Klitzing. 

Testet är ett individuellt provokationstest, och jag känner inte till någon forskare i Sverige eller övriga Europa heller, som bedriver liknande verksamhet. Dr von Klitzings kompetens som medicinsk fysiker och långa erfarenhet av forskning på området var viktiga för mig, efter att ha sett flera tvivelaktiga provokationsstudier ledda av psykologer som försökt bevisa sin psykologiska förklaringsmodell. 

Min känslighet för trådlöst nätverk (wlan), vilket i praktiken är samma teknik som trådlöst wifi, testades genom att jag satt bekvämt nedbäddad i en fåtölj medan försöksledarna befann sig i rummet intill, där också alla datorer och skärmar var placerade. Exponeringstiden var 12 minuter och testet tog totalt ca 25 minuter inklusive kontrollfaser och var ett blindtest – jag hade ingen aning om när de satte på eller stängde av sändaren. 

Sändaren stod någon meter ifrån mig och jag var kopplad till tre olika utrustningar som mätte kroppsfunktioner som inte anses kunna styras med viljan; EKG, hudens elektriska potential samt mikrocirkulationen i de finaste blodkärlen (kapillärerna). EEG mättes inte eftersom wlan-signalen på 10 Hz (10 pulser/sekund) kolliderar med den typen av mätningar. Dessutom menade Dr von Klitzing att EEG är olika varje gång man mäter (beroende på vad man tänker) och därför har begränsat värde i dessa sammanhang. 

Effekttätheten i fåtöljen där jag satt var från Wlan-routern (sändaren) ca 10 µWatt/m2 vilket motsvarar någon miljondel av SSIs gällande gränsvärden/referensvärden, vilka för övrigt enbart är avsedda att skydda mot akuta omedelbara effekter såsom brännskador och inte på något sätt mot andra effekter av långtidsexponering för låga strålningsnivåer.[i] 

Redan efter 6 minuters exponering uppmättes förändringar i hjärtverksamheten beroende på att min kropp inte längre kunde kompensera för denna typ av strålning. Dr von Klitzing förklarade att de jämna snabba pulserna från wlan/wifi-teknik samt dect-telefoner är mycket störande för kroppen och jämförde det med blinkande ljus på diskotek, där regelbundna blinkningar inte är tillåtna eftersom de kan framkalla epilepsianfall. 

De symtom jag fick under wlan-exponeringen och omedelbart efteråt var:
Plötslig intensiv tinnitus, ljud av pulsslag i öronen, brännande känsla i hjärtat, kraftig koncentrerad smärta i hjärtat, huvudvärk, muskelkramper i nacke och axlar vilket ledde till nacksmärtor, svettning, illamående, ostadighet och yrsel, lätt frossa, brännande känsla i ansiktets vänstra sida (närmast exponeringskällan), suddig syn, förvirring, svårigheter att läsa och att förstå innehållet, rapningar, nedstämdhet samt omättlig hunger. 

Påföljande natt vaknade jag med relativt kraftig smärta i hjärtat, huvudvärk och kraftiga svettningar. Jag lyckades somna om efter någon timme och på morgonen var smärtan i hjärtat borta. 

Jag upplevde testet som mycket mer seriöst än de flesta provokationsstudier jag tittat på, man utför exempelvis testet tidigast dagen efter ankomst och erbjuder ”lågstrålande” boende för att ge försökspersonen möjlighet att återhämta sig efter resan. Wlan-routern skickade dock inga data och testet speglar därför inte den verkliga exponeringssituationen i samhället. Trots detta så reagerade jag alltså snabbt och kraftigt. 

Den här resan var bland de tuffaste utmaningarna någonsin för mig som elöverkänslig, inte minst på Arlanda där min mätare ”Wifi Hot Spot Finder” visade på absoluta maxvärden både i avgångs- och ankomsthallen. Om jag inte haft mitt skärmande nät över huvudet vet jag inte hur det hade slutat. Det var också stora problem att hitta restauranger med tillräckligt låga strålningsnivåer där jag kunde äta. Det här fick tyvärr bli min sista flygresa under överskådlig tid. Det har ännu inte återhämtat mig riktigt efter resan. 

Anledningen till att jag valde att utsätta mig för den stora påfrestning som både resan och testet utgjorde, var att jag kände mig så utled på att vissa forskare och myndigheter (SSI och Socialstyrelsen) hävdar att det inte finns några bevis för en koppling mellan EMF och elöverkänslighet. De ignorerar alla de studier som visar sådana samband (se forsknings­sammanställning från den engelska organisationen Powerwatch www.powerwatch.org.uk/science/studies.asp) men beaktar de illa gjorda provokations­studier som naturligtvis misslyckas med att finna samband. Det är så frustrerande att inte bli tagen på allvar och mitt beslut att sätta min hälsa på spel med denna resa var en ganska desperat handling. 

Som elöverkänslig blir jag mycket ofta utsatt för ofrivilliga blindtester i vardagen, så för mig blir påståenden om att mina problem skulle bero på någon annan typ av exponering eller ett slags förväntansproblematik både märkliga och faktiskt lite löjeväckande eftersom jag finner det viktigt att en förklaringsmodell inrymmer logik (som den gamla datorprogrammerare jag är). 

Det känns ändå bra att jag nu har papper på att mitt biologiska system drabbas av en massiv störning av wlan. Jag har fått hjälp att översätta testresultatet från tyska till svenska och kommer att presentera det för SSI och Socialstyrelsen, även om det troligaste är att de viftar bort även detta testresultat. Jag har haft god hjälp av testresultatet vid kontakt med läkare och rehabutredare som besökt mig. 

Ann Rosenqvist Atterbom

augusti 2008e-post: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


[i] SSM (tidigare SSI) uppger att wlan enbart sänder när data överförs, vilket är ett falskt påstående. 
Från broschyren Mobiler och master: http://www.ssi.se/ickejoniserande_stralning/Mobiltele/Mobiler_och_master.pdf ”Trådlösa datornätverk (WLAN) sänder med låg styrka, ungefär som en mobiltelefon eller lägre... Dessutom sänder WLAN bara när data överförs.” 
Från Strålsäkerhetsmyndighetens (SSM:s) hemsida (augusti -08): http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/Pressrum/Vad-sager-myndigheten-om/Tradlosa-datornatverk/”Jämfört med mobiltelefoner exponeras dock användaren för betydligt mindre strålning. Det beror dels på att…  routern bara sänder radiovågor när data överförs…” 
Från SSI:s hemsida (april-08): http://www.ssi.se/ickejoniserande_stralning/Mobiltele/tradlosaNatverk.html
"Trådlösa datornätverk (WLAN) sänder radiovågor, liksom mobiltelefoner. Styrkan är låg, 0,1 watt vilket är i samma storleksordning som för en mobiltelefon. Nätverksenheterna sänder när data överförs, i övrigt skickas bara några enstaka synkroniseringssignaler". 
SSI verkar här vilja ge ett intryck av att nätverket strålar med flera minuters mellanrum. De ”enstaka synkroniseringssignalerna" sänds dock 10 gånger per sekund och ger strålningens 10 Hz pulsning. Routern/accesspunkten sänder ständigt dessa pulser för att annonsera sin existens. Pulserna är så korta att om man räknar medelvärde blir det "nästan ingen strålning alls" som SSI skulle uttrycka det. Det är ungefär som att upprepade gånger studsa en boll i underlaget, beräkna bollens genomsnittliga position och sedan hävda att den egentligen inte nuddar marken.

Frågan är om SSM;s och SSI:s påståenden är medvetet vilseledande eller helt enkelt beror på bristande kompetens?

Copyright © 2015. Balanspunkten. All Rights Reserved.